Dutch Baroque Era Painter, 1659-1722 Dutch painter and draughtsman. He was apprenticed to the portrait painter Cornelis Picolet (1626-79) from 1668 to 1670 and then from c.1671 to 1676 to Eglon van der Neer in Rotterdam. From 1676 van der Werff produced small portraits and genre paintings as an independent master; the Cook and Hunter at a Window (1678; New York, priv. col.; see Gaethgens, no. 2) and Man and Woman Seated at a Table (1678; St Petersburg, Hermitage) perpetuate the thematic and stylistic traditions of Gerrit Dou, Gabriel Metsu, Frans van Mieris and Gerard ter Borch (ii) but are distinguished by their greater elegance and richness of costume and interior. Van der Werff's portraits date mainly from the years 1680-95 (e.g. Two Children with a Guinea-pig and a Kitten (1681; London, Buckingham Pal., Royal Col.)). The motif of children with animals recalls van der Neer, while the careful depiction of fabrics recalls the Leiden school of 'Fine' painters. His Portrait of a Man in a Quilted Gown (1685; London, N.G.) resembles compositions by Caspar Netscher and Nicolaes Maes: a figure leaning against a balustrade, before a landscape. Van der Werff's work is, however, more elegant, in part because of the depiction of fabrics, but also because of the inclusion for the first time of Classical sculpture, in this case the Farnese Flora   Related Paintings of WERFF, Adriaen van der :. | Holy Family | Scene with Shepherd | Johann Wilhelm, Elector Palatine of Pfalz | Children Playing before a Hercules Group | Maria Anna Loisia de-Medici |
Related Artists:
Emmanuel de Witte
Dutch 1617-1692 Emmanuel de Witte Gallery Dutch painter. He was one of the last and, with Pieter Saenredam, one of the most accomplished 17th-century artists who specialized in representing church interiors. He trained with Evert van Aelst (1602-57) in Delft and in 1636 joined the Guild of St Luke at Alkmaar, but he was recorded in Rotterdam in the summers of 1639 and 1640. In October 1641 his daughter was baptized in Delft, where he entered the Guild of St Luke in June 1642 and lived for a decade, moving to Amsterdam c. 1652. He began his long career as an unpromising figure painter, as can be seen in the Vertumnus and Pomona (1644) and two small pendant portraits (1648; all Rotterdam, Mus. Boymans-van Beuningen).
Thomas Webster
(March 10, 1800 - September 23, 1886), was an English genre painter, who lived for many years at the artists' colony in Cranbrook. Webster was born in Ranelagh Street, Pimlico, London. His father was a member of the household of George III, and the son, having shown an aptitude for music, became a chorister, first at St George's Chapel in Windsor Castle, then the Chapel Royal at St. James's Palace in London. He abandoned music for painting, however, and in 1821 was admitted as a student to the Royal Academy, exhibiting, in 1824, portraits of "Mrs Robinson and Family." In the following year he won first prize in the school of painting. In Sickness and Health (1843)In 1825, also, Webster exhibited 'Rebels shooting a Prisoner,' at the Suffolk Street Gallery - the first of a series of pictures of schoolboy life for which he subsequently became known - . In 1828 he exhibited 'The gunpowder Plot' at the Royal Academy, and in 1829 'The Prisoner' and 'A Foraging Party aroused' at the British Institution. These were followed by numerous other pictures of school and village life at both galleries. In 1840 Webster was elected an associate of the Royal Academy (ARA), and in 1846 a Royal Academician (RA) academician. He continued to be a frequent exhibitor till 1876, when he retired from the academy. He exhibited his own portrait in 1878, and 'Released from School,' his last picture, in 1879. In 1856 Webster was photographed at 'The Photographic Institute', London, by Robert Howlett, as part of a series of portraits of 'fine artists'. The picture was among a group exhibited at the Art Treasures Exhibition in Manchester in 1857. From 1835 to 1856 Webster resided at The Mall, Kensington, but the last thirty years of his life were spent at the artists' colony in Cranbrook, Kent, where he died on 23 Sept. 1886.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.